Nu när jag sitter här i ett grått Stockholm, kollar på bilder när jag var liten och lyssnar på musik, så kan jag inte hjälpa att man blir nostalgisk.

Åh, när man var liten. Jag saknar tiden då inget var svårt, då mamma och pappa tog ens beslut. Jag saknar när det bästa som fanns var att krypa upp i deras famn och äta glass en sommarkväll. Jag saknar när man inte stod en timme varje dag framför spegeln för att göra sig redo för dagen, utan när man bara vaknade och sprang ut för att leka. Jag saknar när man tyckte att skolan var det bästa som fanns. Jag saknar den tiden då man aldrig kände sig ensam, och när man aldrig funderade på vad livet faktiskt gick ut på. Jag saknar när det inte fanns någon press i skolan, på vad man skulle jobba med, på betyg. Jag saknar när ens värsta bråk var när ens storebror fick mer glass än en själv. Jag saknar att sitta och titta på Pocahontas och Lejonkungen. Ibland saknar jag verkligen att vara liten, för då hade man ingen aning om hur svårt livet egentligen var. Och det värsta var att man inte insåg det då. Jag saknar det.