Det här passar så grymt bra in på hur jag känner nu.

I, I'll get by
I, I'll survive
When the world's crashing down
When I fall and hit the ground
I will turn myself around
Don't you try to stop me
I, I won't cry

Det är från Alice i underlandet, sjunget av Avril Lavigne, men det spelar ingen roll för det är så klockrent ändå!

Att bråka med en vän är så frustrerande!!!!

Först så vill jag tacka Evelina, vem du nu är, för att du gör en liten 17årig tjej glad genom att kommentera! ;)

Sen har jag tänkt på att det är så sjukt hur mycket vädret påverkar mig. Det är vår på gång, och trots att så mycket i mitt liv har rasat samman, så bara spritter det i kroppen på mig! Det är helt underbart galet, det känns nästan som jag är kär!

Men jag måste säga att eftersom jag skriver så sälla så ser jag verkligen perspektiv på mitt liv. Och jag måste säga att det har blivit till det bättre. Tror jag. Det kan också vara så att jag har vant mig. För så brukar det vara med mig, om jag blir less på något i mitt liv, så gnäller jag som fan ett tag och är ledsen, för att sedan bara vänja mig och leva sådär som jag inte vill. Jag vet inte. Men som sagt så känns det bra. Just nu. Och jag måste bara skriva det här i bloggen så att ingen ber mig att gå till psyket. För när livet är som värst, när man nått botten, då behöver man prata. Jag har haft bloggen som min vän på något sätt, men när min gamla barndomskompis har gått igenom en tuff period i sitt liv samtidigt som mig, så har det blivit så att vi har börjat prata. Och det känns så bra. För jag märker att jag utvecklats. Eftersom jag haft bloggen att skriva mina tankar och känslor till så var det rätt så svårt för mig att prata om känslor för någon. Jag trodde faktiskt att jag var en sån person som var riktigt öppen med allt såntdär, men det var ju som sagt bara i bloggen. Så jag lär mig, jag utvecklats, jag får en vänskap som jag aldrig haft. Det är så skönt. För jag har ju läst att om man inte vet vem man själv är, och inte känner sig själv så får man det svårt i livet. Och jag är bara 17 år. Tänk vad jag kommer se tilbaka på det här när jag är 80. Läsa om hur jag fann mig själv på något sätt.

Jag lär mig också att alla motgångar gör mig starkare. "What doesn't kill you can only make you stronger" stämmer så jävla bra. Sånt här tänker jag självklart inte på när livet känns pest, men när jag väl har de här ljusa stunderna så försöker jag påminna mig själv om det. 

Jag känner att det här inlägget blev rörigt, men jag  ska försöka skriva när jag är på olika humör! Tyvärr bllir det ju aldrig så när man är glad eftersom man har en massa annat att göra. Utan det är när man känner sig som mest ensam som man skriver för att bara få det ur sig. Att skriva eller berätta är det bästa botemedlet. I alla fall för mig. Bloggen har hjälpt mig så mycket på något sätt. Egentligen skulle man kunna ha ett worddokument eller en dagbok, men det känns... jag vet inte hur. Bara bra med blogg helt enkelt. Och som sagt vänner och familj. Det hjälper så otroligt mycket att bara få det ur sig!! Och med bloggen känns det inte som någon dömer.

Nu ska jag sova, vi hörs väl snart igen...