Jag har tänk på en sak. Små ord kan göra så mycket, en enda mening kan göra en till världens lyckligaste, eller världens olyckligaste. Nu har det inte hänt något sånt, men när man har haft en allmänt dålig dag och sedan loggar in här för att se att någon älskar ens blogg så blir man faktiskt riktigt glad! Det kan låta löjligt för en kommentar, men som sagt, små ord kan göra så mycket, så tack för att ni vill göra en 17-årings liv lite ljusare , hehe ;).

I alla fall, nu har det ju hänt lite grejer igen eftersom jag är inne här. Eller rättare sagt en stor del, det var ju sedan jullovet jag skrev.

Men istället för att göra en reiview på mitt liv så tänkte jag skriva om varför egentligen behöver skriva om. Bloggen är liksom som min dagbok, mina egna tankar, och det är faktiskt bra för jag känner mig lättad varje gång jag har skrivit av mig eller pratat av mig om något jobbigt. Och sedan är det ju kul när man blir äldre att faktiskt läsa igenom allt det här när man är äldre!

Hursomhelst så har jag gått runt och ljugit för mig själv. Och så kom jag på att det inte finns någon av mina kompisar eller familj som jag inte ljugit för. Och då blir jag ledsen. Det värsta är att man inte ens kan vara ärlig mot sig själv, för jag har ju hört att det är det viktigaste på vägen mot personlig utveckling: ja att just vara ärlig mot sig själv. Och det har jag inte. Jag har haft en falsk bild om mig själv, jag har sett mig som jag vill vara. Jag såg mig själv som social, rolig. Men så kom jag på, eller rättare sagt jag fick höra sanningen. Ingen har sagt det förut. Eller jo, att jag är blyg. Men en vuxen familjevän sitter vid vårat bord. Alla pratar och disskuterar. Min bror leder samtalet som vanligt. Snackar på inandning, och pappa likaså. Och jag sitter där. Tyst. Som det alltid varit, och som det alltid kommer att vara. Jag är den tysta och tråkiga. Tillbakadragen. Flikar in med små grejer hela tiden. Men det slog mig först nu att jag VILL INTE VARA SÅ HÄR. Jag vill kunna vara den där tjejen som alltid snackar och kommer med roliga kommentar. Den som inte är rädd att fråga saker eller prata med helt random personer. Men det är jag inte. Hon sa att " Hanna är den tysta. Hon sitter där och tänker att de löser det där, jag gör som jag vill. Tur att alla inte är som Hanna, Filip, det är bra att du är den som snackar. För hon är inte framåt, så ni andra får tänka på att ge henne lite utrymme, för annars  kommer hon vara den där tysta hela livet. Hon kommer bara sitta där och inte ha något att säga". Och jag blev chockad och ledsen, för jag insåg att det var sant! Jag är den där personen jag själv hatar!!! Men vad ska jag göra? Jag är 17 år, jag kan inte ändra på mig nu, eller? Jag kommer alltid vara den tysta, även fast jag inte vill. Jag vill verkligen kunna vara den där pratsamma, SÅ GÄRNA!! Men jag kan inte. Jag vet inte varför. Jag säger till mig själv: det är bara att prata på, men jag kan inte. Det går bara inte. Det är inte så att jag inte vågar. Det är bara att jag inte VET vad jag ska säga, för jag har alltid, i hela mitt liv, varit van vi att de andra pratar. De är de andra som sköter samtalet och lyssnar. MEn jag vill ändra på det, nu medan det kanske finns en chans. Men jag vet inte vad jag ska göra, det är det. Hur i helvete ändrar mig sig själv sådär? Jag får väl vara utbytesstudent för ett år... Det är ju de alla säger. Den mest givande personliga utvecklinge. Jag skulle verkligen behöva det. För min skull. För jag vill inte vara så här.

Hjälp.

Nu när jag har skrivit av mig, så går jag vidare. Vardagen fortsätter. Jag slutar tänka på att jag vill vara den sociala. Jag glömmer bort det. Allt blir som vanligt. Och så en dag kommer jag på det igen. Blir ledsen. Skriver ett inlägg. Det är så det går till. Och det gör mig ännu ledsare, för jag vill så gärna...

Ha en trevlig lördag...

 

evelina

1 mars 2010 13:47

Älskar din blogg, snälla uppdatera mera :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Life is not measured by the breaths you take, but by its breathtaking moments. - Vis jävel   Så vackert och så sant! ...

Det är sommarlov, och jag är jävligt glad!    Inga måsten. Bad. Sol som gör en lyckligare (och snyggare!).Umgås med de som verkligen gör mig glad: familjen och vissa kompisar. Glass. Sommarklänningar. Shorts. Sova till ett. Resa. Åh juste, nämde ja...

Nu när jag sitter här i ett grått Stockholm, kollar på bilder när jag var liten och lyssnar på musik, så kan jag inte hjälpa att man blir nostalgisk. Åh, när man var liten. Jag saknar tiden då inget var svårt, då mamma och pappa tog ens beslut. Jag...

Det här passar så grymt bra in på hur jag känner nu.   I, I'll get byI, I'll surviveWhen the world's crashing downWhen I fall and hit the groundI will turn myself aroundDon't you try to stop meI, I won't cry   Det är från Alice i underlandet,...

Först så vill jag tacka Evelina, vem du nu är, för att du gör en liten 17årig tjej glad genom att kommentera! ;) Sen har jag tänkt på att det är så sjukt hur mycket vädret påverkar mig. Det är vår på gång, och trots att så mycket i mitt liv har ras...