Idag är jag frisk och kry. Lite ont i halsen har jag, men det får jag leva med.

Idag var en soft skoldag i alla fall, för engelska nationella provet och sedan lunch, so och sluut klockan 13.00 Härlans.

Men provet gick bra i alla fall, förut om något småfel jag kom på nu som var helt självklart egentligen. Ibland är man helt dum i huvudet. Förra året fick jag två poäng i från MVG, så det var lite surt, men jag hoppas verkligen att jag får det nu, då är jag säkrad mitt MVG i engelska sa min lärare.

En annan grej som jag är sjukt ledsen för är en sak som är inte är så väsentlig egentligen, men som jag bara måste får ur mig. Jag kämpade som ett djur för en inlämning i biologi, (det finns mer information om det i blogginlägg från december/januari) och jag satt ungefär 80% av alla dagar på jullovet. Allt var väldigt genomarbetat och jag kände att det har skulle verkligen gå bra. Men. Jag har väntat på resultat enda till nu och blev liksom förtvivlad när det visade sig att jag fick VG-. VG-!!!! Jag kämpade hur länge som helst med detta arbete! Folk i min klass som satt max 3 dagar i några timmar fick MVG-! Förstår ni hur frusterande det här är för mig? Jag vet inte vad jag ska säga, alla mina kompisar fick högre än mig och jag satt längst. Inte för att längden har betydelse här, men ni vet inte hur mycket jag satt med detta jävla arbete! Jag började seriöst gråta. Och nej, jag är inte någon pluggis som ballar ut vid ett vg-, utan jag är bara en tjej som bestämde sig för att rycka upp sig med skolan. Jag sitter med läxor från att jag kommer hem på eftermiddagarna till klockan 9 på kvällen, vilket är ungefär 5 timmar varje dag. Och mina helger ska vi inte tala om! Jag har inga helger. Därför blir jag förtvivlad över detta och funderar på om hårt arbete verkligen lönar sig!? Ja, det verkar ju fan inte så. Allt mitt slit! Jag somnar klockan tio på kvällen för jag är helt utmattad. Och allt plugg. Det spelar ingen roll. Det får mina betyg ligga på samma nivå som förut. Det gör mig trött...

Hm, ja. Som ni märker är jag lite smått inne i någon slags kris. Vid 16-års ålder. Kul. Inte för att någon orkar läsa denna långa text, för om ni gjorde det skulle ni antagligen inte fatta någonting, men det var i alla fall skönt att få ur mig mina tankar. Så. Dags att återgå till vardagen. Det är bara att fortsätta plugga. Det kostar att ligga på topp, om man säger så.

Ha det bra allihopa, jag har genetik och kvadratrötter att förvänta mig denna helg...